BUT WHY?!

Varför, varför, varför känner sig folk alltid tvingade att yppa en massa saker för mig? Jag vill inte veta!
Senast idag fick jag vet om en mans fisteloperation. Fistel? säger ni. Vart då? I röven såklart. Ville jag veta? Nope. Fick jag detaljerad information? Japp.
People - om jag håller tyst betyder inte det "berätta mer". det betyder SLUTA GENAST ATT PRATA!!!

Idag ska jag träffa Anton och diskutera min lieman. den har inte alls healed nicely om vi säger så.



jahaja.



Opåkallad bild av mig själv.

Det gick ju såklart inte alls så bra med den där mannen som jag hoppats. Han hör inte av sig alls nu och jag fattar vinken. Jag blir bara så ledsen - vad gör jag för fel? Jag har bestämt mig för att vakta hjärtat ett tag nu, jag pallar inte att det blir samma situation som det blev med Rafael. Det tog mig alldeles för lång tid att börja lita på någon igen efter att ha lämnat iväg mitt hjärta till honom.
Well, well - this is my life. Jag verkar inte ha något lyckligt förhållande liggandes i pipelinen och jag överväger allvarligt att gå tillbaka till mitt 23-åriga jag när jag hatade män och enbart utnyttjade dem. Det är enklare att vara ett svin - och det gör framförallt inte så jävla ont.

Jag har börjat lägga upp en plan för de närmsta månaderna. Ska koncentrera mig på att träna, äta vettigt och detoxa socker. Alkholen kommer att intas måttligt, inte samma jävla indulgence som rått hitills. KJag ska f ö inte festa när jag känner mig så här osäker, det slutar oftast i kaos då.

Nåväl, livet får gå vidare. Jag är bara så FÖRBANNAT trött på det.

söndagsramblings


jag vill ha den här bilden som bild på mitt bankkort. Vore passande (men bilden är för liten, anyone knows how to fix it?)
Det har varit en alldeles fantastisk helg. I fredags hade jag date med en helt fantastisk man. Han är rolig, snygg, het, social och jag trivs som attans med honom. Nu får vi se vad fortsättningen blir. Gillar honom gör jag definitivt!
Igår var Carro och jag på Pitchers och drack öl. Vi kom dit nio, gick hem två. Heeeeelt sinnesjukt vad tiden gick snabbt.
Idag har jag promenerat i solen med Jullan och lagat matlådor. Det har varit en slaåå, skön söndag som dessutom började först klockan TOLV när jag behagade vakna.

Nu kör vi en vecka till - okej?

Honestly, sluta snöa tack



Varför jag älskar Terry Pratcett:
"She was not an unkind woman, despite a liftetime of gently being dried out on the stove of education"
Imorgon ska jag hänga med Sara, Tania och Lövet! YEEEY!

Lördagskväll

och vad har jag gjort den här helgen so far?
Inte mycket, slappat och sovit. Tvättat. Lagat mat. Shoppat underkläder för 1300 (förlåt sara, TRETTONJÄVLAHUNDRA).
Och det var precis en sån här helg jag behövde. Jag har varit så förbannat uppe i varv den sista tiden med alla kalas och fester etcetc. Hela Januari har mest bestått av en jävla massa festande - don't get me wrong, det har vart så förbannat roligt - men too much fun and no rest makes Jenny a dull girl. Skönt att det tagit 10 år att komma till den insikten men hey - bättre nu än aldrig.
Ikväll har jag funderat ganska mycket över relationer. Jag har två kompisar som har horribla relationer till sina baby daddies. Den ena gör allt för att göra min ena vän miserabel. Den andra kan inte överhuvudtaget greppa att vara pappa inte bara innebär att ha tillhandahållit spermier. Vafan är det för fel på dem? Det är klart att jag är partisk men om deras respektive historia blev berättad för någon utomstående så vet jag att de inte skulle tycka att det är okej.
Så min tanke är - hur kan kärleken gå så jävla snett?
Hur man kan gå från att älska någon till att hata den, eller göra saker mot den som är rent av elaka?

My faith in humanity är lite ansträngd för tillfället. Särskilt efter förra fredagens utgång där en av killarna vi hängde med efter en halvtimme krängde av sig förlovningsringen och började ragga på mig. (jag såg i vanlig ordning varken förlovningsring eller något ragg. Jag tyckte ju bara han var trevlig).

Pah. Jag vet inte. Jag vill inget hellre än att bli swept away, men jag har blivit cynisk och tror inte på den där romantiska kärleken längre. Jag önskar jag kunde.

Varför jag borde sluta oroa mig

Jag har alltid oroat mig mycket.
Jag oroade mig som liten över hur smutsig jag skulle bli om jag gick ut (jag kunde typ inte gå utanför dörren utan att bli överfallen av en lerpöl).
Jag oroade mig som tonåring över allt från min vikt, vidare till min musiksmak och avslutade med att oroa mig över att behöva gå av på en annan hållplats än den jag var van med.
Oro är ett mer eller mindre konstant tillstånd i kroppen och jag pejlar ständigt av min omgivning. Det här är, som man lätt kan förstå, rätt jobbigt.
I flera veckors tid har jag oroat mig över mina kommande 30-års fester. Jag vaknar på nätterna och tänker "MER MUFFINS! JAG MÅSTE BAKA MER MUFFINS!" (hade det varit en amerikanske film hade jag satt mig upp i sängen och skrikit ut det). Jag skriver om shoppinglistor. Jag planerar vart folk ska sitta. Jag beräknar minsta antalet människor som kan komma att dyka upp, kontra hur många vi kan bli som flest.
Anyhoo.
Idag hade jag förberett mig för ett extremt jobbigt samtal. Jag har spelat upp det i huvudet flera gången - "om hon säger det här så säger jag det där". Jag hade till och med skrivit ned stödord eftersom jag. när jag blir extremt stressad, drabbas av både afasi och hjärnstillestånd.
Det visade sig att jag oroat mig helt i onödan. Det jag sa togs emot på bästa möjliga sätt, något jag inte ens kalkulerat med. Jag har alltså både sovit dåligt och haft ont i magen helt i onödan. Jag behövde inte ens använda mig av mina anteckningar.

Det hä får mig att återigen känna att jag MÅSTE sluta oroa mig för allt. En viss oro kan vara bra, så att man är mer på alerten men att ständigt vara oroad över petitesser som jag är ... Idioti!

Clean slate

Jag tänkte börja blogga igen. Ock så tänkte jag "orka skaffa ny blogg - jag raderar alla gamla inlägg istället". Vilket frankly tog mer tid än vad det skulle gjort att göra en ny blogg. Anyhow...

Brev till mitt 15-åriga jag.

Hej Jenny. Du är nu dubbelt så gammal. Jag vet att du tror att det är sviiiiingammalt. Och det är det, mark my words.
Men - jorden gick inte under när du fyllde 30. Precis som att jorden inte går under för att Dalle inte är kär i dig. Han är 7 år äldre, det är bara så.
Och dessutom, om sisådär en 13 år kommer du upptäcka 9gag, och där kommer det finnas en fenomen som heter "friendzone". Det är något som du tror att du är ensam om, men det är du inte. Dessutom är det så att alla de killar du tror inte gillar dig - det är inte riktigt så. Du är bara lite... naiv när det kommer till att män flirtar med dig. Det gäller dig än idag - fast idag förstår du helt enkelt inte när nån flirtar med dig. Vanligtvis för att de gör det när du druckit vin, och tro det eller ej - men du är en riktigt vinhagga these days.

Jag vet att du har det tufft som 15-åring. Du är så himla osäker, du försöker vara tuff men inombords är du skitskraj. Jag vet också att du aldrig någonsin kommer att visa det för någon.
Du verkar som en självsäker och hård tonåring, men du gråter på nätterna när du lyssnar på "Don't cry" med Guns n' roses för att du inte kan sova.
Tro mig, det kommer också bli bättre. Först kommer det i och för sig att bli sämre, men du kommer fixa det. Och du kommer bli stark på riktigt!

Om 15 år kommer du bo i en lägenhet i Örebro. Du kommer ständigt vara på väg någon annanstans och som 30-åring har du just tagit ett stort beslut. Jag vet, du trodde att vid 30 skulle du vara gift och ha barn men riktigt så enkelt är det inte (hey, du är inte kvar i hasselfors i alla fall!). Du drivs fortfarande av samma glöd som drivit dig hela ditt liv.

Just det... Om några år kommer du att träffa någon som du tror är THE LOVE OF MY LIFE och han kommer att lämna dig. Du kommer ligga på din säng och spela hög musik så att föräldrarna inte hör hur du gråter och hur han krossat ditt hjärta. Han är en idiot. Du kommer snart att få veta det och det kommer hjälpa dig att komma över honom.

Du kommer att genomlida en massa jag önskar du slapp, men samtidigt - om inte du gör det, så kommer den Jenny som finns idag inte att existera. Du kommer få benen undansparkade många gånger men du kommer alltid att resa på dig. Du kommer få jobba hårt, men det kommer att vara värt det. Du har helt fantastiska vänner och en fantastisk familj. Det är vad som räknas i slutänden.

Jag önskar jag kunnat säga detta till dig som 15-åring - det bästa av allt är att när du är 30 kommer du för första gången i ditt liv inse att du faktiskt tycker om dig själv.

RSS 2.0