Varför jag borde sluta oroa mig

Jag har alltid oroat mig mycket.
Jag oroade mig som liten över hur smutsig jag skulle bli om jag gick ut (jag kunde typ inte gå utanför dörren utan att bli överfallen av en lerpöl).
Jag oroade mig som tonåring över allt från min vikt, vidare till min musiksmak och avslutade med att oroa mig över att behöva gå av på en annan hållplats än den jag var van med.
Oro är ett mer eller mindre konstant tillstånd i kroppen och jag pejlar ständigt av min omgivning. Det här är, som man lätt kan förstå, rätt jobbigt.
I flera veckors tid har jag oroat mig över mina kommande 30-års fester. Jag vaknar på nätterna och tänker "MER MUFFINS! JAG MÅSTE BAKA MER MUFFINS!" (hade det varit en amerikanske film hade jag satt mig upp i sängen och skrikit ut det). Jag skriver om shoppinglistor. Jag planerar vart folk ska sitta. Jag beräknar minsta antalet människor som kan komma att dyka upp, kontra hur många vi kan bli som flest.
Anyhoo.
Idag hade jag förberett mig för ett extremt jobbigt samtal. Jag har spelat upp det i huvudet flera gången - "om hon säger det här så säger jag det där". Jag hade till och med skrivit ned stödord eftersom jag. när jag blir extremt stressad, drabbas av både afasi och hjärnstillestånd.
Det visade sig att jag oroat mig helt i onödan. Det jag sa togs emot på bästa möjliga sätt, något jag inte ens kalkulerat med. Jag har alltså både sovit dåligt och haft ont i magen helt i onödan. Jag behövde inte ens använda mig av mina anteckningar.

Det hä får mig att återigen känna att jag MÅSTE sluta oroa mig för allt. En viss oro kan vara bra, så att man är mer på alerten men att ständigt vara oroad över petitesser som jag är ... Idioti!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0