Love is my drug, is my heroin



Knarkar uppmärksamheten från okända. Har snabbt blivit beroende och kommer på mig själv med att bli SUR när folk inte flirtar tillbaka, eller om jag loggar in och inte har en endaste ny besökare/flirt/mail.

Men väx upp.

Och ja! Helgen var helt FAB! Ska fixa upp lite bilder nån dag. Awesomeness - vilka fantastiska vänner jag har!

Korkat

När jag var tonåring bestämde jag mig för att aldrig ångra något jag gjort. Man kan göra mer eller mindre smarta val, men så länge jag inte dödligt skadar eller sårar någon så ångrar jag det inte.
Visst kan jag ibland tänka att det hade varit smart att göra på ett annat sätt.
Som exempelvis när jag fick pengar för min diabetes. 120 000 SEK dröp in på kontot och dem spenderade jag såklart med blixtens hastighet. Idag hade jag gjort annorlunda, men å andra sidan - jag levde för dem. jag gjorde saker. Jag köpte saker.
Eller som exempelvis en relation jag ganska nyss varit i. Han hade redan en flickvän. Vilket såklart gör MIG till en ganska dåli människa. Men, hursomhaver, det fanns en extremt stark attraktion och vi sågs ett tag. Efter en stund kom det så oundvikliga snacket där jag ville ha mer och han.. Han ville ge mig mer.
Han skulle lämna sin tjej.
Han skulle flytta in till mig.
Han sa att han älskade mig.
Och jag är så dum, så naiv, så lättköpt att jag tror på hans skitsnack. Ändå tog det ett tag innan jag köpte det. En lång stund hade jag murarna resta och behandlade hans påstådda kärlek med lika delar misstro som förakt. men efter att han dag ut och dag in bedyrat att det var MIG han ville vara med så trodde jag honom.
Det skulle bara ta lite tid. Och under tiden så kan vi väl fortsätta ses? (jag vet, det är som taget ut en handbok i "Hur man skaffar sin en älskarinna")

Jag ångrar inte att jag trodde på det han sa. Jag ångrar inte att jag gav nån mitt hjärta. Jag ångrar däremot så jävla bittert att jag gav just HONOM mitt hjärta. För nu vet jag hur det kommer bli. Jag kommer vara skräckslagen för att träffa någon ny. Jag kommer misstro allt alla män säger till mig. Jag kommer vara bitter och hata allt vad män är och vad män står för.

Jag skrattar mest åt det nu. Hur fan kunde jag vara så dum att jag trodde på vad du sa? Det är ju inte som att det är första gången det händer. Jag verkar vara klippt och skuren för att vara den andra kvinnan. Eller förlåt. Den Andra Kvinnan.

Jag hade inte tänkt att detta skulle bli ett bittert inlägg. Jag hade tänkt att det egentligen skulle handla om att inte ångra något och på sätt och vis ångrar jag det inte heller. Jag kände mig vacker tillsammans med honom. Jag kände mig omtyckt. Jag hade någon att längta efter. Det måste fan räknas på något sätt, hur stört det än är.


Måndag

Jag hatar verkligen måndagar. Det finns ingen dag i mitt liv, som sängen känns så oerhört skön som en måndagmorgon när klockan ringer.
Jag gillar inte att gå upp överhuvudtaget på morgonen. Folk som "skuttade upp imorse och körde 55 minuter spinning innan klockan 7". Om jag ska vakna av mig själv är det runt 9-10 det sker, och för att det ska funka måste jag bli snuskigt rik helt enkelt.



Min skrivbordsbild på datorn. Jag känner mig alltid lite träffad av den.

Helg!

Fy satan så skönt det är med helg. Denna ska spenderas firandes 30-årsdagen med släkten.
Ett kalas snart avklarat, one more to go.

Have a good one!


Varför jag borde sluta oroa mig

Jag har alltid oroat mig mycket.
Jag oroade mig som liten över hur smutsig jag skulle bli om jag gick ut (jag kunde typ inte gå utanför dörren utan att bli överfallen av en lerpöl).
Jag oroade mig som tonåring över allt från min vikt, vidare till min musiksmak och avslutade med att oroa mig över att behöva gå av på en annan hållplats än den jag var van med.
Oro är ett mer eller mindre konstant tillstånd i kroppen och jag pejlar ständigt av min omgivning. Det här är, som man lätt kan förstå, rätt jobbigt.
I flera veckors tid har jag oroat mig över mina kommande 30-års fester. Jag vaknar på nätterna och tänker "MER MUFFINS! JAG MÅSTE BAKA MER MUFFINS!" (hade det varit en amerikanske film hade jag satt mig upp i sängen och skrikit ut det). Jag skriver om shoppinglistor. Jag planerar vart folk ska sitta. Jag beräknar minsta antalet människor som kan komma att dyka upp, kontra hur många vi kan bli som flest.
Anyhoo.
Idag hade jag förberett mig för ett extremt jobbigt samtal. Jag har spelat upp det i huvudet flera gången - "om hon säger det här så säger jag det där". Jag hade till och med skrivit ned stödord eftersom jag. när jag blir extremt stressad, drabbas av både afasi och hjärnstillestånd.
Det visade sig att jag oroat mig helt i onödan. Det jag sa togs emot på bästa möjliga sätt, något jag inte ens kalkulerat med. Jag har alltså både sovit dåligt och haft ont i magen helt i onödan. Jag behövde inte ens använda mig av mina anteckningar.

Det hä får mig att återigen känna att jag MÅSTE sluta oroa mig för allt. En viss oro kan vara bra, så att man är mer på alerten men att ständigt vara oroad över petitesser som jag är ... Idioti!

And what do I get?



Jävel i helvete vad benet är svullet. Ska sätta det i högläge och hoppas på att det svullnat av tills imorgon. Det är rätt tveksamt att gå runt med sönderklippta leggings när högsta chefen är på besök.
Sönderklippta leggings OCH fett hår bör tilläggas. Hejsan.

Stockholm



Nu har jag packat ihop mina saker och beger mig till huvudstaden! Vendela ska firas och jag ser verkligen fram emot att hänga med henne, Sara och Örnsch. Yey!

Clean slate

Jag tänkte börja blogga igen. Ock så tänkte jag "orka skaffa ny blogg - jag raderar alla gamla inlägg istället". Vilket frankly tog mer tid än vad det skulle gjort att göra en ny blogg. Anyhow...

Brev till mitt 15-åriga jag.

Hej Jenny. Du är nu dubbelt så gammal. Jag vet att du tror att det är sviiiiingammalt. Och det är det, mark my words.
Men - jorden gick inte under när du fyllde 30. Precis som att jorden inte går under för att Dalle inte är kär i dig. Han är 7 år äldre, det är bara så.
Och dessutom, om sisådär en 13 år kommer du upptäcka 9gag, och där kommer det finnas en fenomen som heter "friendzone". Det är något som du tror att du är ensam om, men det är du inte. Dessutom är det så att alla de killar du tror inte gillar dig - det är inte riktigt så. Du är bara lite... naiv när det kommer till att män flirtar med dig. Det gäller dig än idag - fast idag förstår du helt enkelt inte när nån flirtar med dig. Vanligtvis för att de gör det när du druckit vin, och tro det eller ej - men du är en riktigt vinhagga these days.

Jag vet att du har det tufft som 15-åring. Du är så himla osäker, du försöker vara tuff men inombords är du skitskraj. Jag vet också att du aldrig någonsin kommer att visa det för någon.
Du verkar som en självsäker och hård tonåring, men du gråter på nätterna när du lyssnar på "Don't cry" med Guns n' roses för att du inte kan sova.
Tro mig, det kommer också bli bättre. Först kommer det i och för sig att bli sämre, men du kommer fixa det. Och du kommer bli stark på riktigt!

Om 15 år kommer du bo i en lägenhet i Örebro. Du kommer ständigt vara på väg någon annanstans och som 30-åring har du just tagit ett stort beslut. Jag vet, du trodde att vid 30 skulle du vara gift och ha barn men riktigt så enkelt är det inte (hey, du är inte kvar i hasselfors i alla fall!). Du drivs fortfarande av samma glöd som drivit dig hela ditt liv.

Just det... Om några år kommer du att träffa någon som du tror är THE LOVE OF MY LIFE och han kommer att lämna dig. Du kommer ligga på din säng och spela hög musik så att föräldrarna inte hör hur du gråter och hur han krossat ditt hjärta. Han är en idiot. Du kommer snart att få veta det och det kommer hjälpa dig att komma över honom.

Du kommer att genomlida en massa jag önskar du slapp, men samtidigt - om inte du gör det, så kommer den Jenny som finns idag inte att existera. Du kommer få benen undansparkade många gånger men du kommer alltid att resa på dig. Du kommer få jobba hårt, men det kommer att vara värt det. Du har helt fantastiska vänner och en fantastisk familj. Det är vad som räknas i slutänden.

Jag önskar jag kunnat säga detta till dig som 15-åring - det bästa av allt är att när du är 30 kommer du för första gången i ditt liv inse att du faktiskt tycker om dig själv.

RSS 2.0